The most painful goodbyes are the ones that are never said and never explained

Man sår sina egna frön här i livet. Vissa frön växer aldrig upp, de regnar bort eller trappas upp på en gång. Passerar fort och försvinner. Men varje frö bidrar med något. Lärdom för livet.  Jag sådde ett frö i somras. På varsam hand. Ett skört frö. Så olik de andra. Unik. Jag gav den näring, energi och kärlek. Den växte, blommade upp och blev till en sällsynt och vacker väx. Men svårskött. Taggar utåt som rev mig. Bladen mjuka som siden och blommorna doftade ljuvligt. Som gav mig lugn och glädje.

 En ensam väx. Skygg men nyfiken. Växten blev min favorit. Drömmen var att växten skulle slå sig till ro hos mig. Men den växte åt ett annat håll. Ifrån och runt mig. Försökte få växten att stanna men gav upp. Växten var inte redo och den kanske aldrig någonsin heller aldrig blir. Nu har jag lämnat den med stor saknad. Saknar hans doft, energi och närvaro. Kanske kommer växten åter kanske inte. Älskade växt, du är fridlyst och annorlunda. Vilket är charmigt och svårt. Göm inte dina blommor för andra, öppna upp och våga. Lycka till och jag finns alltid kvar fast jag inte är där.

 Jag saknar dig redan, A.