Jag kommer aldrig bli mellanmjölk.

 

Mellandagarna. Känns väldigt mellanmjölk. Lite så där blaskigt, onödigt och fegt. Hela Sverige stannar upp även mina vänner har försvunnit ifrån jordens yta. De är hos svärföräldrar, arbetar och bortresta. Här är jag. Ledig och rastlöst. Är ju redo för att hitta på massa bus.

Jag måste bli bättre på att bara vara. Men det är så mycket chill hit och dit. Inte min grej. Kanske måste man bara acceptera sina personlighetsdrag?  Har endast varit ledig i 3 dagar och redan uttråkad. Jag städar som alltid och plockar runt. När jag idag kom på mig själv att jag hade rättat till sängkappan för tredje gången inom några timmar förstod jag att det är dags att göra något. Men vad? Jag har de senaste dagarna terroriserat mina vänner på telefon och gått igenom all socialmedia. Har typ gillat varje kattungebild på hela Instagram. Vad pysslar ni själva med?

Åkt till gymmet i 3 dagar nu för förhoppningsvis få se någon människa. Icke. Helt öde. Jag är absolut inge offer men det känns som alla är bjuda på en fest som jag har missat. Jag måste helt enkelt tappat bort inbjudan. Att umgås med människor över telefon ger inte samma känsla som att ses i det "riktiga livet". Så nu längtar jag efter mina vänner och få krama om dem i det riktiga livet.

Jag skyller min rastlösthet/fantasilöshet på kylan, den hindrar mig ifrån utomhusaktivitet plus att jag inte äger några snygga Gortexkläder utan äger mest kappor. För vem vill vara ful klädd? Inte jag. Försöker i alla fall hitta bortförklaringar till att vistas utomhus. Känner mig duktig att jag har bangat mellandagsrean. Risken finns alltid att man köper på sig saker som man ändå inte är i behov av. Sparar pengarna till de saker jag verkligen vill ha istället.

Julen var fin. Hängde med faster, farbror, kusiner och respektive. Så mysigt. Fick snosa baby, underbart. Nätterna på arbetet var lugna även där hade viss julefrid infunnit sig.

Försöker summera detta år i mitt huvud. Ett mycket händelserik år på alla sätt. Mer om det någon annan dag tills dess får ni ha god fortsättningar, godingar. Puss.

Life is about trusting your feelings, taking chances, finding happiness, leaming from the past and realizing everything changes.

 

Tänk att visa dagar bara bli så där fantastiska. Rakt igenom. Det blev en fantastisk fredag. Startade med sovmorgon och mys i sängen med hundarna. Sen ut i skogen, terränglöpning i solskenet. Kändes som vår i luften och fötterna var snabba. Efter det inhandlades en ny parfym. Perfekt att börja det nya året med en ny doft. Drog vidare till mina föräldrar i Degen för att fira minijul utan julmat, klappar och gran. Mami hade gjort potatismos till mig. Älskar mos. Man kan aldrig få för mycket potatismos. Vi firade jul på vårt egna vis. Jag ska arbeta hela julen som alltid. Heller det än nyår. Så vi kollegor emellan ställer upp för varandra. Jag tar oftast julnätterna, funkar utmärkt för mig att tomta runt nattetid.

Mina päron är tokiga i skidskytte och jag mest de manliga åkarnas utseende. Mina ögon fick vila på de snygga skidskyttemännen som svettades bra i spåret. Heja heja!!  Som efterrätt blev det en smarrig fläderdrink. En god vän ringde och vi bestämde en ny resa. Denna fab fredag avslutades i en skön fåtölj tillsammans med bästa Peter Jöback på tv och snarkande hundar i knät. Somnade med ett leende på mina läppar. Skönt med sådan där dagar när allt bara klickar och känns så rätt. Det är då man samlar kraft till mindre lyckade dagar. Puss

Bjud på ditt leende även till dem som inte ler tillbaka. För en dag kommer dina leenden att få deras leenden att spricka upp.

 

Det är solsken. Frost på marken. Dricker morgonkaffet i soffan. Återigen ny träningsvecka. Har sega ben efter gårdagens gympass. Jag klär på mig understället, knyter skorna, sätter på bästa housemusiken i öronen och sen glömmer jag att ta min luftrörsvidjande läkemedel. Minus grader ute. En dålig kombo för mina astmatiska lungor. Första kilometern är tung. Blir frusterad på min kropp och min andning blir mer pipig. Det är då jag kommer på att jag har glömt att ta medicinen. Jag pressar mig själv trots att det känns som det står en fet tysk på min bröstkorg. Tårarna rinner längs kinderna av ren reflex.

Benen är starka men jag kommer inte framåt. Jag springer 2 km till på ren vilja. Min tävlingsinstinkt är inte alltid till min fördel. Men tillslut går det inte mer. Stannar upp. Är arg på min kropp i några sekunder. Spottar och svär. Vart kommer mitt italienska temperament ifrån?  Sen lugnar jag ner mig. Varför ska jag vara arg? Vem tävlar jag emot? Vem försöker jag lura egentligen?

Idag var en sådan dålig dag för min kropp. Då får jag acceptera det. Min största konkurrent är ju mig själv. Jag springer bara för min egen skull och ingen annans. Jag sparkar på en gran i skogen och svär. Kändes bättre då. Jävla vinter. Jävla lungor. Sen går ilskan över, temperamentet måste ut.  Det är lätt att hänga upp sig på det man inte har gjort istället för att se till det man har gjort. Förra veckan var min kropp stark och resulterade i 6 träningspass. Det ska jag vara stolt över. Imorgon nya starka tag och utmaningar. Ännu ett konstanterande att min kropp är gjord för medelhavsklimat.

Blommor gör mig glad. Så jag gick till affären och köpte härliga rosa rosor till mig själv. Livskvalité. Imorgon vankas först arbete och efter det ska vi köra AW med träning på gymmet samt bada bastu. Sen drar vi vidare på julbord. Perfekt lillördag med bästa kollegorna. Jag tror faktiskt att vår genmenskap är speciell. Vi får uppleva mycket tillsammans, arbeta på obekväma tider och detta stärker vår gemenskap. För oss är ingenting konstigt. Vilket är befriande. Kram