LOVE

 

" You don´t love someone for their looks, or their clothes, or for their fancy car, but because they sing a song only you can hear"

Primeboots

 

 

 

De är klassiska, funktionella, slitstarka, användbara, tuffa och sköna. Mina nya Primeboots. Har funderat länge på att skaffa ett par, i flera år. De är dyra (kostar som en Londonweekend) men de blir billiga i långa loppet. Tänk PPA ( pris per användning).  Förhoppningsvis kommer jag kunna ha dem i flera år. Tänk så mycket roligt bootsen kommer att få uppleva. Jag rekommendera starkt att investera i ett par , glöm copycat bootsen som finns i de stora skobutikskedjorna utan köp kvalitet det vinner vi och naturen på. Puss.

Lev

 

 För några veckor sedan fick jag uppleva ett vackert möte på arbetet. En tisdagsmorgon vid fem tiden. Jag satt hos en dam. Hon är över 85 år, som har kognitivsvikt och en obotlig cancer. Hennes verklighet är inte alltid den samma som vi upplever den. Stundtals är hon förvirrad. Men vem har rätt att säga att just min verklighet är den sanna och rätta verkligheten? 

 

Hon satt på sängkanten. Jag satt på huk framför henne. Helt plötsligt var hon så närvarande. Hon sa till mig : - Jag vill inte leva längre men jag vill heller inte dö. Nu har jag gjort mitt. 

I dessa läge finns det inga rätta  och enkla svar. Utan det viktigaste är att vara där. Sitta bredvid. Hålla handen och lyssna in. 

Efter en stund tystnad säger hon : - Eller jag är klar. Med livet. Så varför leva? Men att dö känns onödigt. I alla fall i natt.

Jag mötte hennes blick. Hon sken upp. Hon fortsatte med samtalet. Tog sin hand och klappade på min kind och sa :- Lilla flicka, lova mig att leva. Lev. Gör allt som du vill. Om du vill ha 10 katter så skaffa det. Gift om dig hur många gånger du vill. Strunta i andras dumma kommentarer. Det kommer alltid finnas avundsjuka folk. Ät kakor. Var glad. Tappa aldrig hoppet. 

Dessa ord var så vackra. Hon satt där med sin kutiga rygg, smala rynkiga händer och ruffsigt vitt hår. Sen blev hon trött och förvirrad. Men den lilla klara stunden vi fick tillsammans var unik och gav oss båda energi och värme. 

Jag ska föra budskapet vidare. Tack lilla fina dam för att du lämnar spår i mitt liv och för att du bidrar till att jag blir ännu mer levande. 

Prioritera rätt!

 

Även den kaxiga Kristina kan ha dåliga dagar. Idag känner jag mig fulast, tjockast, osmartast och äckligast i världen. Antar att det är PMS som spökar. Bu Bu Bu! 

Min fötter orkade inte med den lilla turen i skogen. Fötterna är svullna, ömmar och bränner. Huggande smärta. Sjukvården kan inte hjälpa mig. De tror att mina leder är överansträngda. Jag har visst för överrörliga leder som är tillfälligt slut. De behöver vila. Men när då? Hur vilar man ett par fötter som ägs av en rastlös själ som gillar fart och fläkt? 

Men nu längtar jag efter mina löprunder med Ida och att få gå i klackar utan att döva smärtan med alkohol för att ens kunna stå i skorna. Men jag vill inte bli sådan där som klagar. Eller bitter. Man måste göra något åt situationen. Jag har köpt fler par nya skor. De är stabila för foten. Jag har provat med smärtlindring, sökt sjukvård o mitt nästa steg nu blir att träffa en sjukgymnast. 

Jag skulle behöva vila ifrån i livet. Ifrån allt. Jag har exemplariska blodvärden men jag vet inte hur det känns att inte vara trött. Skiftarbete har bidragit till detta och jag har fått en bekymmersrynka mellan ögonen. Ska jag investera i Restylane? Eller mer ledig tid?

Min BFF är också sliten. Vi brukar ses. Då är vi intensiva och gör massa saker men sen sover vi. Tillsammans. Vi pratar om att vi borde ta en pause tillsammans. Lämna allt. Fly. För att få sova och inte göra något. Till Asien. I en hängmatta. Inte i 4 veckor utan det behövs 4 månader. Bara vara. Hon och jag. Läsa böcker, sova, gå strandpromenader, vila, äta frukt, känna in, få massage och sola. Utan massa måsten. Inga män, ingen alkohol, ingen kyla, ingen sömnbrist, inga sjukdomar, inga telefoner och knappt någon kontakt med omvärlden. Jag skulle bara sakna hundarna, familjen, några väninnor och så klart Sixten. Men de finns kvar och väntar. 

Tyvärr är inte detta möjligt. Inte i år. Heller inte nästa år. Men kanske året därpå. Kanske. Det krävs en del för att lämna allt. Pengar, planering och tid. Men jag tror det skulle vara en investering för flera år framåt. För hälsan, vänskapen och själen. Omöjligt är det iaf inte. Måste prioritera rätt. Ta hand om er! 

Love with urgency but not with haste

 

En annorlunda lördag. Jag plockar, städar, diskar, tvättar, dansar och drömmer. Lyssnar till Mumford & sons. Det spelas glad musik, de har skägg, sexiga röster och energi. Perfekt till sådan här regniga dagar. Ni måste bara lyssna på dem om ni inte gjort det. De får gärna flytta in hos mig, allihop. Jag skulle göda dem bullar, varje dag. Och självklart ge dem obegränsat med kärlek.

På måndag drar jag till mina päron då är det min tur att få helg. Återigen dags för en Gin & Tonicmåndag i Degen. Traditioner är till att följas. Då vankas hemgjort mos, svampplockning, läsning av skvallertidningar och flotta drinkar. En annorlunda måndag alltså. Jag sagt det tusen gånger förut men är värt att uppretas i all oändlighet. Men det är du som skapar vardagarna, de finns egentligen inte om man inte vill. Puss.

 I love when you look at someone with 

a smile on your face, and they

break into a smile back at you,

not because they know why you´re smilling,

but because you´re happy, and that´s

enough to make them happy.