Lev

 

 För några veckor sedan fick jag uppleva ett vackert möte på arbetet. En tisdagsmorgon vid fem tiden. Jag satt hos en dam. Hon är över 85 år, som har kognitivsvikt och en obotlig cancer. Hennes verklighet är inte alltid den samma som vi upplever den. Stundtals är hon förvirrad. Men vem har rätt att säga att just min verklighet är den sanna och rätta verkligheten? 

 

Hon satt på sängkanten. Jag satt på huk framför henne. Helt plötsligt var hon så närvarande. Hon sa till mig : - Jag vill inte leva längre men jag vill heller inte dö. Nu har jag gjort mitt. 

I dessa läge finns det inga rätta  och enkla svar. Utan det viktigaste är att vara där. Sitta bredvid. Hålla handen och lyssna in. 

Efter en stund tystnad säger hon : - Eller jag är klar. Med livet. Så varför leva? Men att dö känns onödigt. I alla fall i natt.

Jag mötte hennes blick. Hon sken upp. Hon fortsatte med samtalet. Tog sin hand och klappade på min kind och sa :- Lilla flicka, lova mig att leva. Lev. Gör allt som du vill. Om du vill ha 10 katter så skaffa det. Gift om dig hur många gånger du vill. Strunta i andras dumma kommentarer. Det kommer alltid finnas avundsjuka folk. Ät kakor. Var glad. Tappa aldrig hoppet. 

Dessa ord var så vackra. Hon satt där med sin kutiga rygg, smala rynkiga händer och ruffsigt vitt hår. Sen blev hon trött och förvirrad. Men den lilla klara stunden vi fick tillsammans var unik och gav oss båda energi och värme. 

Jag ska föra budskapet vidare. Tack lilla fina dam för att du lämnar spår i mitt liv och för att du bidrar till att jag blir ännu mer levande.