Springer för livet

 

Det var svettigt, tungt och smått andnöd men med fri luftväg. Men det så det ska vara. 5 km terräng med intervall, helt ensam på en skogsväg. Min kropp är inte den samma och inte mitt tänkande heller. Lätt att klanka ner på sig själv, tänka att det går tungt, att man har hängröv, dallriga lår och man har värdelös kondition. Men jag har tänkt om!

Vad fantastiskt att kroppen rör sig och det är solsken. Lägga fokus på det jag klarar av och inte det jag inte klarar av (än). Jag har slutat jämföra mig med andra. Alla har vi olika förutsättningar och mål. Jag är inte så där "instagramfräsch" när jag ute springer. Rödsprängd i ansikte, fula miner och astmastig andning. Som en elefant med näbbmuslungor. Men det är ingen skönhetstävling i skogen och elefanter är rätt pampiga.

Jag ska inte bli maratonlöpare och heller inte få den tighaste rumpan på stranden. Jag rör på mig för jag vill det, för att jag ska må bra, för min kropp ska orka bli gammal och vara funktionell. Inte för beachen tvåstusen någonting, inte för viktnedgång och inte för någon annans skull. Jag investerar i mig själv. För jag ska trots allt leva med mig själv hela livet och stå ut. Jag känner mig så peppad inför resan till Spanien. Längtar efter vattengympan i solskenet, strandpromenaderna och löpturerna.

Jag har några delmål i min träning och mitt huvudmål är att springa stadsloppet. Jag har klarar av det förut, 1 mil på asfalt är enorm belastning för mitt ena knä. Måste ändå vara realist och förstå att visa begränsar finns trots allt. Lyssna på sin kropp. Men med rätt träning, motivation och tejpat knä ska jag klarar det dock inte till varje pris. Har fått ett eget styrketräningsschema av min sjukgymnast för att få mer stabilitet och stryka runt lederna. Det krävs inga större tyngre utan endast min egna kropp, nog så tufft ändå.

 

När (om) jag klarat stadsloppet ska jag belöna mig med en vackert och dyrt armband. Ett till Balenciaga.  En morot. Självklart bjuda in mina närmaste på fest. Men en sak i sänder. Var sak har sin tid. Nu är det tufft nog att springa 5 km. Kan jag så kan ni. Kör hårt men med ett förnuft och ett glatt humör. Förresten , visst är mina nya asicsskor läckra? Älskar rosa. Kram och vi ses i skogen.

Hon är tjejen, värsta grymma tjejen

 

 

Emma Watson, tack för ditt tal som du höll inför FN! Emma är klok, modig och framgångsrik kvinna, vilken förebild. Hon får mig att känna mig ännu mer peppad till att stå upp och kämpa för jämställdheten i världen. Se talet Här 

 

“If not me, who? If not now, when?”

 

( Inte för det har med talet att göra MEN visst är hon galet vacker? En pärla.)

No dancing - Except on tables

 

 

Rensperiod. Jag städar och rensar. Det är så härligt att få ordning. Befriande. Jag skänker, sorterar, slänger, gör om och byter ut. Mitt hem genomgår små justeringar hela tiden. Att möblera om och flytta runt saker kan göra sådan skillnad. Jag försöker känna in. Värsta "Ernstfeelingen". Står där med grejer och försöker hitta balansen. Jag mixar med gammalt, nytt, dyrt, ärvt, loppisfynd och gåvor. På samma sätt som jag gör med min klädstil. Dock är jag färgstark i min klädstil och gällande min inredningsstil är det mesta i olika vita nyanser, något beige och silver samt kanske några svarta detaljer.

Hallen har fått en byrå, hittade den på vinden, ett gammalt loppisfynd. Ny tavla ifrån Lagerhouse, finaste blomsterbuketten i vitt ifrån Solveig, duken och lampfoten är arv ifrån mormor. Jag älskar rosetter och kunde inte låta bli att knyta en runt lampskärmen, den blev då mer piffig och feminin.

Den stora snäckan och korallen är ifrån en liten fiskeby i  södra Thailand, jag minns väl när jag gick där på stranden och plockade dem för 10 år sedan (!). Madonnan var dyr och byter av kontrasten mot tavlans text. Vasen är faktiskt ifrån IKEA, gillar ju inte IKEA men den är tung och helt i min smak. Den lilla kistan är omgjord, där förvarar jag mina nycklar. Fick den i tonåren av min kära bror. Även lagt en liten kristall på byrån, inhandlad på Disneyland i Los Angels. Älskar mixen och de fina minnena som sakerna bär på. I byrån förvaras scarfar, handskar och några handväskor.    

Jag har fått mycket hjälp med min rensning av Helena. Hon är en klippa på att vara sträng emot mig men rättvis. Det är så mycket roligare att städa om man är två. Det är ett av våra sätt att umgås på, att plocka, städa och rensa. Låter kanske knäppt men vi har så kul. Vi pratar mycket under tiden om barndomen, minnen, män, (tyvärr arbete) och framtida drömmar. Vi är effektiva klubben. Vårt stora och nästa projekt är att få struktur på min vind och få ordning i mina klädskåp. Vi hänger inte tillsammans längre i baren som förr utan numera på återvinngen och i städskrubben.

Rehab

 

Träning, avslappning, vila och egentid. Denna rehabiliteringsvecka har varit fantastiskt för kroppen och själen. Jag har tränat vattengympa, styrka, ergonomi, stavgång, qigong, fotgympa, balans och lärt mig mer om återhämtning samt att lyssna in kroppen. Läst böcker, skrattat i mängder, provat på värmebad för händerna, ätit nyttigt och regelbundet. Skrubbat hela kroppen, gjort ansiktemask, läst modemagasin, skrattat åt Johan Glans ( I love him), unnat mig choklad och tittat på Indian Jonesfilm. Kanske låter banalt men allt har varit skönt och okomplicerat.

I fredags checkade jag ut ifrån hotellet o vinkade hejdå till min sjukgymnast, hon är en klippa. Bättre PT finns inte. Länge sedan jag kände mig så stark. Inte för jag har fått stora muskeler och ska springa ett maraton utan för att hela kroppen känns stark fysiskt, psykiskt och  en enorm vilja.  Har spenderat helgen helt ensam med hundarna. Vi har varit mer i skogen än inomhus. Vilken frihetskänsla! Känns nästan som knark att få andas ljuv höstluft.

 Jag önskar att alla kunde ha möjligheten att kunna prioritera sådan här vecka. Vi behöver det i vårt stressiga samhälle. Att få stanna upp och känna in. Jag har så många väninnor ( och inom familjen) som sliter och jobbar mycket. Som sällan får sin egentid. Ni är värda detta om inte mer. Fan, vad bra ni är! 

Denna rebhabiliteringsvecka ingår i min behandling och den är minst lika viktig som medicineringen för att min kropp ska kunna fungera i det vardagliga livet. Jag är så tacksam och den har hjälp mig mycket, gett mig inspiration samt kunskap.

 I mitten av oktober ska jag återigen på en rehabilitering. Jag har blivit beviljad 4 veckor i Alicante, Spanien. Där jag ska få träna, träffa andra i samma situation och vila. Lyxigt kan tänkas men jag hade heller varit utan sjukdom. De kommer alltid finnas de som har det värre och jag kommer aldrig bära en offerkofta. Det är sällan jag tänker ens på min sjukdom, den finns där för alltid  men den begränsar sällan mig ifrån att leva som jag vill leva mitt liv. Så där galet som jag gillar. Fart, fläkt, dans, skäggia män, resor och spänning osv, listan kan göras milslång. Utan sjukdomen har mer bidragit till något positivt.  Jag måste nu träna, vila, gå mindre i klackar, minska alkoholkonsumtionen  och man BÖR besöka ett varmare land vintertid. Tycker att allt detta låter bara förnuftigt.

Nu mår jag toppen och det syns inte på utsidan (just nu) men varje dag pågår det ett inbördeskrig inne i min kropp. Medicinerna gör underverk. Och jag är den samma som innan om inte gladare, omtänksammare, starkare, klokare och envisare. Vi ses i skogen och va rädda om er! Kram ifrån the crazy dog lady.