Bjud på ditt leende även till dem som inte ler tillbaka. För en dag kommer dina leenden att få deras leenden att spricka upp.

 

Det är solsken. Frost på marken. Dricker morgonkaffet i soffan. Återigen ny träningsvecka. Har sega ben efter gårdagens gympass. Jag klär på mig understället, knyter skorna, sätter på bästa housemusiken i öronen och sen glömmer jag att ta min luftrörsvidjande läkemedel. Minus grader ute. En dålig kombo för mina astmatiska lungor. Första kilometern är tung. Blir frusterad på min kropp och min andning blir mer pipig. Det är då jag kommer på att jag har glömt att ta medicinen. Jag pressar mig själv trots att det känns som det står en fet tysk på min bröstkorg. Tårarna rinner längs kinderna av ren reflex.

Benen är starka men jag kommer inte framåt. Jag springer 2 km till på ren vilja. Min tävlingsinstinkt är inte alltid till min fördel. Men tillslut går det inte mer. Stannar upp. Är arg på min kropp i några sekunder. Spottar och svär. Vart kommer mitt italienska temperament ifrån?  Sen lugnar jag ner mig. Varför ska jag vara arg? Vem tävlar jag emot? Vem försöker jag lura egentligen?

Idag var en sådan dålig dag för min kropp. Då får jag acceptera det. Min största konkurrent är ju mig själv. Jag springer bara för min egen skull och ingen annans. Jag sparkar på en gran i skogen och svär. Kändes bättre då. Jävla vinter. Jävla lungor. Sen går ilskan över, temperamentet måste ut.  Det är lätt att hänga upp sig på det man inte har gjort istället för att se till det man har gjort. Förra veckan var min kropp stark och resulterade i 6 träningspass. Det ska jag vara stolt över. Imorgon nya starka tag och utmaningar. Ännu ett konstanterande att min kropp är gjord för medelhavsklimat.

Blommor gör mig glad. Så jag gick till affären och köpte härliga rosa rosor till mig själv. Livskvalité. Imorgon vankas först arbete och efter det ska vi köra AW med träning på gymmet samt bada bastu. Sen drar vi vidare på julbord. Perfekt lillördag med bästa kollegorna. Jag tror faktiskt att vår genmenskap är speciell. Vi får uppleva mycket tillsammans, arbeta på obekväma tider och detta stärker vår gemenskap. För oss är ingenting konstigt. Vilket är befriande. Kram