Din tid är dyrbar

 

Jag har skrivit det förut och det tåls att skriva det igen. Men mitt arbete bidrar till så stor personlighets utveckling.Växer ständigt och omprioriterar saker i livet. Döden är ständigt närvarnade. Liemannen följer mig vid min sida. Kanske kan låta hemskt och det är hemskt ibland men döden gör mig så mycket mer levande. Som människa. Bara för att jag arbetar med svårtsjuka människor så är det inte likhetstecken med sorg och elände jämt. Utan det finns mycket glädje, sann glädje hos patienterna som jag och mina kollegor möter. Vi möter tacksamhet som inte ens kan betalas i lön.

Vi kollegor emellan förstår varandra som ingen annan utanför sjukhusväggarna gör. Här hittar jag mitt stöd annars orkar man inte. Alla har vi vårt sätt att hantera de svåra situationerna vi möts av på arbetet. Jag väljer att vara barnslig på min fritid och leva fullt ut. Jag upplever att jag tar mer vara på livet och dess njutning än många andra gör. Vågar mer. Tar risker. Slösar ingen tid på bråk, struliga människor, trams och billigt skit. Livet är alldeles för kort för att ha gråa vardagar och tråkigheter. Njut, för tänk på hur länge du är död sen, det är länge det om jämför den tiden man är vid liv. Och vara vid liv är inte det samma som att vara levande.

Här ser ni jag och min Sol. På Tuben i London. Jag lekar B-filmstjärna och Solan kör på lågstadiefrökenlooken. Vi la även på lite duckfacelook. S tog nudeläppar och jag riktig röda avsugarläppar. Allt för att leva crazy och spana efter snygga karlar. Om vi lyckades? Men självklart.

Puss!