Den där vägen

 

Min första semestervecka har gått. Jag har hela dagarna och kvällarna omgetts med mina fina vänner, familj och hundarna. Vi har bara varit, gjort utflykter, fikat, grillat, filmmys, shoppat och solat. Haft sovmorgon varje dag men tyvärr har mina mardrömmar kommit tillbaka. Typiskt, för min hjärna behöver vila.

Veckan har erbjudit skratt och gråt. Ambivalenta känslor. Mina närmaste har inte ställt några krav utan de har bara gett mig kärlek i massor. Tack!

Igår firade vi (Jag, Pillan och Carro) pre-medelhavet. Firade med rosachampagne i solnedgången vid vattnet. Den bästa måndagen på länge. Imorgon drar vi. Bort ifrån verkligheten. Jag ska försöka fly. Mina tankar behöver fly. Är trött på att inte vara mig själv längre. Mina vänner känner inte igen mig. Min hållning är förändrad, mitt tempo inte lika högt och yvigt, min utstrålning har sparlåga, inte lika nära till gapskratt och galenskap längre. Jag har tappat det längst vägen. Längs livets väg. Men vägen kommer ändras så småningom. Det måste den göra. Då kommer vägen vara lite behagligare, erbjuda vätskepausar, fågelkvitter och blommor. Dagens väg är små gropig, lite vattenpölar här och var, brännässlor som bränns längst kanten, någon tistel som sticks och en disig dimma. Men jag traskar tålmodigt för längre fram finns sommarängen och solsken.

I en veckas tid ska jag lapa sol. Lagra in all värme. Reserv värmen ska tas fram i oktoberrusket. Längtar efter den obligatoriska Gin och Tonic på Arlanda och flyget. Då ska jag ta en pause ifrån den snåriga skogsvägen.

Fina människor, glöm inte att njuta av den vackra svenska sommaren och va rädd om er. All kärlek till er. Puss.