Tretiokris?

 

Nu är jag tretio år. Hurra hurra!! När jag var 25 år då var jag som mest bajsnödig när det gäller min syn på hur livet skulle bli. Jag omvärdera ständigt min syn men vissa grundprinciper kvarstår. Var lite väl övermogen för mitt egna bästa då. Då var min plan att vara gift innan 30 år! Jag hann inte. Men absolut kunde jag har hunnit om jag hade velat.

Kräsen och krav ska man ha men ingen är perfekt inte ens jag. Att gifta sig med någon är inget problem men det handlar inte om att nöja sig med någon. Det handlar om att hitta någon som man kan vara ett team med. Låter jävligt osexigt kanske. Men en grå november måndagsmorgon vid 05 med torra ostmackor, spilld mjölk och skrikande ungar då är det skit det samma om han som står bredvid mig var snyggaste killen på festen för 7 år sedan eller om det var han som då var just "ledig" för stunden. Utan de viktigaste är ändå att han älskar en för den man är. Och det ska självklart vara ömsesidigt. Finns inge vackrare än få uppleva kärleken på fler plan. Men det kan vara svårt och smärtsamt men oftast ( om man har tur ) alldeles alldeles underbart.

Och varför måste man vara gift ? Visst är det en dröm och en vacker gest men ingen garanti för kärlek men kanske en skön känsla att känna tillhörhet i trygghetsknakarsjälen. Vad vet jag. Trygghet är skönt men även kan vara så att man säljer sin frihet också. Filosofera vidare på det..

Känner jag någon kris? Kanske. Men inte över min ålder. Jag känner mig högst levande och ung. Utan mer kris över samhällets förväntningar på mig. Jag kanske kan uppfattas som  en självupptagen kvinna utan man och barn. Inga rutiner, gillar färgen rosa och Hello Kitty. Är knappast självupptagen och jag tycker att man bara är modig att man vågar vara barnslig stundvis. Jag försöker dagligen att finna lite lycka i livet. I små saker, i naturen, hos mina vänner, familj och hundarna. Så tänker jag fortsätta. Trevlig midsommardag på er! Puss.