People think being alone makes you lonely, but I don´t think that´s true. Being surrounded by the wrong people is the loneliest thing in the world.

Aldrig kunde jag ana att jag skulle uppskatta ensamheten så. Den självvalda ensamheten. Varför har ensamhet så negativ klang?  Jag är en social typ med någorlunda stort socialtnätverk men jag har lärt mig att trivas mer att vara ensam. Det finns flera grejer som är bättre att göra ensam som att shoppa, pyssla, ta skogsturer, åka tåg och vakna. Mitt morgonhumör kräver ensamhet. Håll er undan!  De flesta kanske tror att ensamheten är värst på helgerna. Men icke. Jag har suttit ( oftast nästan alltid självvalt) ensam många fredags- och lördagskvällar i över 4 års tid nu. Det är skönt, en kontrast ifrån alla andra helger som är fyllda med aktiviteter, resor eller arbete.

När saknar jag någon? Nja sällan utan det är mer smågesterna i vardagen jag saknar. Jag saknar att få en kram när man kommer hem ifrån arbetet, saknar att få bekräftelsen över något man har gjort bra, saknar att få känna på skägg,  saknar en galen respartner att backpacka med och saknar någon som kan hjälpa mig att bära matpåsar. Ni som lever i en relation, uppskatta de småsakerna, det är oftast de man tar förgivet. Om jag träffar någon så ska han var så mycket bättre än det liv jag lever nu och det blir en utmaning. Vissa saker kan jag offra och kompromissa på men det är ett fåtal men jag är inte omöjlig. Jag trivs så men livet här och nu, är lycklig. Kan tänka mig att flytta men endast till en större stad än Karlstad.

Jag önskar att folk förstod mer om vad lycka innebär. Och nej man blir inte lyckligare genom någon annan eller av ting. Lyckan måste man finna själv. Den är högst personlig. När man har funnit den själv så är det självklart vackrare att få dela den med någon som är värd det. Underskatta aldrig dig själv. Du lever bara en gång och lev fullt ut då. Lev som du vill. ( Så länge du inte skadar någon annan, dig själv och miljön).  Nöjd dig inte bara för andra göra det. Man behöver inte följa "mallen" och passa in. Det är alldeles för många som redan gör det.

Tyvärr känner jag allt för många som lever ett liv i trygghetsknarkträsket. De lever med en partner som de inte är tillräckligt kär i , de lever med den för det är enklast så. De vågar inte utmana sig själva och bryta loss. Kanske lever de efter uttrycket att de vet vad de har men inte vad de kan få. (Sen är jag fullmedveten om att kärleken i relation kan pendla men det krävs att den underhålls och den ska inte vara på rutin). Man kan heller inte klaga om och om igen på sin situation om man inte gör någonting åt det. Skärpning!

Jag har heller inte rätt att döma dem, de får självklart leva hur de vill. Men jag tycker mer att det är slöseri på tid. För vår tid är begränsad. Och ingen vet hur lång vår tid är. Va framförallt sann emot dig själv.

Jag fortsätter leva i min självvalda ensamhet. Kanske föralltid eller kanske jag möter honom med stort H imorgon eller om 10 år eller vid en bensinmack i Hallstahammar en vackra höstdag eller i Istanbul i vår på en matmarknad. Det återstå att se tills dess jag ska leva galet och vara sann emot mig själv, alltid. Puss