Egentid!

Det tjatas om denna egentid, att man ska ta sig tid. Tid är väl det enda vi har sedan är något helt annat hur vi väljer att spendera den. Jag har sjukt mycket egentid. Jag är ensam. Kan i stort sätt styra all min tid, lägger till och med mitt egna arbetesschema. Jag försöker ständigt vara sysselsatt ändå blir det hundratals egentidstimmar.

Egentid är kul i begränsad skala. Jag är liksom dömd till friheten, att göra alla mina vardaliga val själv. Alltifrån välja potatissallad till att ta ut semesterdagar. Jag kan styra allt som träning, sömn och matintag, har sällan någon att rätta mig efter. Ingen säger hej när jag kommer hem och godnatt. Äter måltiderna ensam framför teven, på två röda, slevar i mig bara.

Försöker inte göra mig till ett offer man ibland oftast på söndagsnätterna fastnar tankarna i dåliga banor. Börjar tycka synd om mig själv. Tänker -alla-andra-har men inte jag. Jag är inte så dum att jag förstår att detta är I-landsproblem, är ohört tacksam över att vara född i Sverige men det är en hel annan diskussion.

Tänkandet hänger upp sig som värsta sega datorn. Hur hanterar man de uppploppande tankarna? Man kan välja ett destruktiv beteende som shopping, alkohol och mat. Och det händer, mindre sällan när de gäller tröstätning och aldrig alkhol i samband med arbete, shoppingen är hanterbar. Eller att bara älta allt en stund och sedan kör med pepptankar, så hanterar jag ofta det. Det är en mix, pepp vinner över destuktivbeteende. Pepp pepp!!!

Offerkoftan sitter på i några timmar och den är obekväm, kliar. Sjuk obehaglig och ger en ännu mer dålig självkänsla. Den får mig att kritisera mitt utseende. Om jag vore lite smalare borde någon tycka att jag är lite gullig, är inte min näsa lite förbred? Stod om näsplastik i senaste chic, borde kanske göra det? Vågar inte vända mig om i spegeln, röven är för stor och ojämn som en krigsväg. Varför måste jag prata hela tiden? Jag borde vara tyst, söt, le och vifta på ögonfransarna. Inte ha åsikter om allt. Vara en snäll flicka, inte ta plats.

Ni fattar galoppen. Hjärna fastnar i onda tankar och tack för att det bara är för stunden Det här tänkandet är bland annat styrt av hur jag har behandlas. För en tid sedan bestämde jag mig att sluta att umgås med människor som tar ens energi och det har blivit mycket bättre men ibland går man även på nya minnor. Och självfallet kommer gammalt skit upp också.

Livet kan vara otroligt vackert men det är inte alltid guld och gröna skogar. Jag tänker göra mitt bästa för att vara en god människa i både emot andra och mig själv. Jag är stark som en oxe, envis som en åsna, fräck som en kissekatt och snabb som en vessla men ibland jag en skadskjuten pippifågel. Så är det. Dessa söndagsnätter. Kanske behöver man sådan? Och det är faktiskt okej att känna så här. Men jag kan ändra lite, i småsteg. Bjuda in mig hos mina vänner, sova över och säga att nu vägrar jag mer egentid. All kärlek till er.

(Bilden tagen i lördags 120221)